ceciliaahanssons

Måndags mornar brukar vara fett sega och det var den här också. Men så fort jag kommit till jobbet och träffat alla andra så känns det bra. Helt sjukt att det kan kännas så rätt efter bara en vecka. Jag ser iallafall fram emot en ny vecka med nya möjligheter, precis så känner jag faktiskt. Jag ska träna imorgon och idag fick jag med mig lite nytt hem. Precis fixat naglarna och ska snart sova. Och fan vad jag har saknat att känna det där lugnet inom mig som jag inte känt på ett tag. Det är så skönt att äntligen kunna lyssna på vissa låtar utan att få en hjärtattack och utan att vilja skjuta sig själv i foten typ.

Dödstyst här. Trött på allt och alla. Ännu mer trött på att man ger någon sin tid och man anstränger sig, gör sitt bästa och sedan blir man spottad på. Och vet ni hur ont det gör att bli ignorerad? När man väntat på någon i 1 ½ månad. Slutat att gå ut varje helg och tagit bort alla jävla nummer i telefonen som kan vara till skada.

Det gör så jävla ont att man inte kan sova, inte vill vakna, man känner sig totalt jävla värdelös och man vill skjuta varenda en som säger att det kommer gå över. Jag är dålig på att hantera saker så jag var vaken i tre dygn, söp två och grät offentligt, hysteriskt arg i taxin på väg till efterfesten för att sen göra ännu mer destruktiva val.

Och om det är det som krävs för att få någon att bry sig, att få en reaktion så undrar jag faktiskt om det är värt det. Om det är värt att umgås med knas människor, om det är värt att bli för full för sitt eget bästa. Ingenting är mer värt än mitt eget liv. Nu har det gått tre(?) veckor och jag måste skärpa mig. Jag gråter inte lika ofta längre, jag är inte lika arg och jag försöker gå vidare. Men det är svårt när någon låter en hänga kvar.

Jag har börjat på min nya praktik och det peppar mig. Nästa vecka ska jag börja med träningen igen och jag har planerat flera roliga grejer fram över. Om jag överlevt allt annat så kan jag ta mig igenom det här. Men det gör ont. Och det kommer jag aldrig ifrån.