Så klockan är inte ens nio och jag har gråtit stora krokodiltårar sedan tjugo över åtta. Räknar minuter och sekunder för jag vet att snart, när tiden gjort sitt så kommer jag må bättre. Jag har valt att lämna någon som funnits i mitt liv i över ett år och det är klart att det gör ont. Varje jävla andetag gör ont faktiskt. Och jag vet att det är tusen människor som precis som jag sitter med ett hjärta som gör ont och som gråter för minsta lilla. Jag vet att dom också får hjärtattacker av en speciell låt och att det känns som att det aldrig kommer att gå över. Jag inser redan nu att jag kanske blandat ihop trygghet och "bara" en hand att hålla för att man vill tycka synd om, hjälpa, ge kärlek och omtanke. Kanske. Nu ska jag iallafall ta mig till bussen, sluta gråta och tänka på annat.

 

 

 

Måndags mornar brukar vara fett sega och det var den här också. Men så fort jag kommit till jobbet och träffat alla andra så känns det bra. Helt sjukt att det kan kännas så rätt efter bara en vecka. Jag ser iallafall fram emot en ny vecka med nya möjligheter, precis så känner jag faktiskt. Jag ska träna imorgon och idag fick jag med mig lite nytt hem. Precis fixat naglarna och ska snart sova. Och fan vad jag har saknat att känna det där lugnet inom mig som jag inte känt på ett tag. Det är så skönt att äntligen kunna lyssna på vissa låtar utan att få en hjärtattack och utan att vilja skjuta sig själv i foten typ.

Dödstyst här. Trött på allt och alla. Ännu mer trött på att man ger någon sin tid och man anstränger sig, gör sitt bästa och sedan blir man spottad på. Och vet ni hur ont det gör att bli ignorerad? När man väntat på någon i 1 ½ månad. Slutat att gå ut varje helg och tagit bort alla jävla nummer i telefonen som kan vara till skada.

Det gör så jävla ont att man inte kan sova, inte vill vakna, man känner sig totalt jävla värdelös och man vill skjuta varenda en som säger att det kommer gå över. Jag är dålig på att hantera saker så jag var vaken i tre dygn, söp två och grät offentligt, hysteriskt arg i taxin på väg till efterfesten för att sen göra ännu mer destruktiva val.

Och om det är det som krävs för att få någon att bry sig, att få en reaktion så undrar jag faktiskt om det är värt det. Om det är värt att umgås med knas människor, om det är värt att bli för full för sitt eget bästa. Ingenting är mer värt än mitt eget liv. Nu har det gått tre(?) veckor och jag måste skärpa mig. Jag gråter inte lika ofta längre, jag är inte lika arg och jag försöker gå vidare. Men det är svårt när någon låter en hänga kvar.

Jag har börjat på min nya praktik och det peppar mig. Nästa vecka ska jag börja med träningen igen och jag har planerat flera roliga grejer fram över. Om jag överlevt allt annat så kan jag ta mig igenom det här. Men det gör ont. Och det kommer jag aldrig ifrån.

 

 

Helt sjukt att folk går in här Än idag. Jag har haft väldigt fullt upp både med skola och hemma. Men nu känner jag mig redo för att börja blogga igen. Jag har verkligen insett att efter jag fått min disgnos dom är Bipolär bland annat att jag behöver lägga om mitt liv lite. En av dom sakerna är kosten, träning och att allmänt skaffa mig rn sundare och bättre livsstil. Jag hoppas ni vill följa mig och inspereras, få tips och motivation.

Jag kan börja med att säga att jag aldrig varit en träningstjej. Alltid tyckt att det varit tråkigt men nu känner jag att det ska bli kul och känslan efter ett pass i gymmet är så jävla skön! 

Kosten har jag lagt om helt. Jag äter i inte socker. Inga kolhydrater. Jag håller också koll på mitt kaloriintag av en app som heter shapeup. Om ni undrar något så är det bara att fråga. 

❤

Jag har för första gången i mitt liv vunnit en riktig tävling, pris; 1000 kr. MEN JAG VANN, grät som en idiot när jag fick sms om det.
Tävlingen var att man skulle skicka in text bidrag så jag skickade in tre stycken, trodde verkligen inte att jag skulle vinna. Hur som helst så är jag såhäääääääääääär stolt över mig själv. Ska fira det imorgon också + att jag är 18 om 2 dagar. ÄR SÅ JÄVLA BRAA JUST NU.
BIDRAGEN.

Bidrag 1.
I den dystra solen på en plats där drömska väsen vilar satt hon nu. Som en jägare drivit ut
räven ur sitt gryt hade tankarna plågat henne ut. Han hade sett hur hon som i en dröm
hade förflyttats, hur hennes galenskap hade väckts till liv i samma sekund som vildmarken
tystnat. Stillhetens hotfulla gömmor får granens barr att darra i takt med aspens nervösa
löv. Lever du, lever du, skrek han ut mot ingenting. Kråkans fruktansvärda klagan till svar
fick honom att rysa till. Hon hade förlorat sin visdom och flytt in i en försvunnen tid. Men
när solen leker kurragömma bland tallens höga kronor gör tiden sig påmind.

Bidrag 2.
Håll dig fast vid din moders ankar, hon som burit dig till världen.
Lyssna till hennes ord och känn hur hon ömt vårdar ditt hjärta.

Håll dig fast vid din moders ankar, för henne är du fullkomligheten själv.
Minns hennes kärlek och värme när dina böner tagit slut.

Håll dig fast vid din moders ankar, älska henne väl.
Lär dig av hennes visdom och lär dig av din moders själ.

Bidrag 3.
Den vita morgon dimman över en augustiäng släpper generöst in några strålar sol.
Blommorna vaggar som små sängar i ängens vind. Jag låter mina nakna fötter bada i
morgon daggens skur, jag låter ögonen vila på din beniga rygg. Fåglarna har vaknat av vår
längtan och morgon trötta djur ser sig omkring. Mina solkatter mot din panna, dina händer
mot vår sky. Vi är levande bevis på att var morgondag är ny.

Sitter och väntar in en ångest attack, har jag tur lägger det sig innan det värsta tar över.
Från ingenstans, tänkte jag skriva, men jag vet ju varför den kom, så började det trycka över bröstkorgen.
Jag tror att jag ska dö, nu dör jag.
Samtidigt som en annan del av mig vet att det bara är lite ångest och det har ju ingen dött av. Kanske inte.
Hur som helst, försöker fokusera nu.
Att sitta och känna efter gör saken bara värre, fast å andra sidan är det kanske det jag behöver göra. Eller så håller stormen på att lägga sig för sen i onsdags har jag varit kaos. Gråtit och reagerat på allt. Varenda ord, mening, så fort någon sagt en sak jag och min parnoida hjärna inte fick ihop så har jag gråtit.
Men det var längesen jag var så, det kanske behövs ibland.
Men ibland är det så mycket man behöver få ut men man gör ingenting åt det.
Det var en gång någon som sa till mig att det spelar ingen roll om slutet är lyckligt eller inte, så länge historien är kass och olycklig så spelar slutet ingen roll.
Kanske.

Är på hyfsat bra humör idag, vet inte om det är för att det börjar sjunka in och lägga sig eller om jag bara inte fattar. Det är knas.
Hur som helst så ska jag ner på stan och hämta ut mina nya shorts jag fixat. SÅ JÄVLA SNYGGA.
Resten av den här dagen kommer bestå av plugg. Imorrn kommer det också vara plugg och städning.
Men jag är ialla fall ledig imorrn till nästa tisdag. Det är skönt, sova ut och kunna ta det lugnt.
Tänkte jag säga men jag måste fan skriva en uppsats till imorgon kväll så det är bara att sätta igång sen.

Dom tomma stegen
Tidvis



Vila i frid.
♥

Klockan är tjugo i nio. Jag är så trött att jag vill dö. Mensvärk också.
Ska vara barnvakt tills imorgon, det regnar, allt är värdelöst. Jag vill sova, begär ingenting annat just nu.
När jag sovit klart vill jag äta min nya yoghurt. Annanas eller nåt sånt med kokos. Säkert god.
Men det förvånar mig fan inte om den är äcklig idag.
Det är ju trevligt med regn också, verkligen. Sen jätte trevligt att det finns så jävla mycket äckliga hor människor överallt. Gör mig på bra humör, vill inte alls börja grina och skrika och slå sönder hela huset.
Nej men jag ska väl dra nu, sprida lite glädje. Mitt i den härligt blöta och regniga dagen.