ceciliaahanssons

Det känns precis som igår. Det är ungefär 2 år sen jag hittade maskrosbarn's hemsida och anmälde mig till period 1, sommarens läger 2010. Det är helt sjukt. Att jag fick en plats, att jag fått uppleva det här. Jag kommer ihåg känslan när jag fick mejlet om att jag blivit antagen.


Jag kommer ihåg att jag ville åka så tidigt som möjligt den 17 juni. Jag hade kontollerat packningen noga,
jag vet vilka kläder jag hade och hur varmt det var ute. Klockan 10.05 gick mitt tåg mot Hälsingland.
Det möttes upp fler och fler under tågresan som skulle åka på lägret och när vi alla
var samlade och satt i bilarna på väg mot gården och vi svänger in på en väg
så kommer en känsla jag inte hade känt på många år.
- Hemkänslan.
För där var en stor skylt där det stod Välkommen hem, i stugorna låg det en lapp på varje säng.
En lapp dom skrivit till mig, där skulle jag sova och där skulle jag trivas stod det. Och jag trivdes, varenda
liten del av mig ville stanna kvar. Varenda andetag var fyllt med glädje, lycka och kärlek. Sen jag var 12 år
har jag aldrig mått så bra som jag gjorde just den veckan. Där fanns inga hjärnspöken som tog upp 90% av min tid, där fanns ingen tung ångest som fick mig att tro att det var fel på hjärtat, där fanns ingen oro att om
jag skulle få fel på hjärtat så skulle jag vara själv. Jag skulle ligga och dö ensam.
Där visste jag att någon skulle hålla i mig.
-Trygghet.


På lägret får man vara precis som man vill, under första återträffen gick vi med otvättat
hår i flera dagar för duscharna fungerade inte. Där får man äta hur många kakor man vill för ingen tycker man är
tjock där. På lägret blir man väckt av ledare som sjunger julsånger, för att vi ska också få ha en fin jul.
Vi vaknar av frukost på sängen, nybakat bröd som någon bakat hela natten.
Är man ledsen så finns det någon som håller, kramar och lyssnar.
Och jag kan fortfarande känna Lydias och Davids händer sista kvällen på återträffen. För jag vill stanna
kvar i tryggheten, i bubblan på gården med dom människorna som var där. Precis då.
För jag vill inte hem till något kaos.
Det är sjukt hur något kan påverka en så mycket och hellre dör jag än att aldrig mer få träffa människorna jag träffat eller att aldrig mer få åka dit.




♥