Det gamla jag.
Ibland saknar jag mitt gamla jag eller vad man ska säga. Jag slits fortfarande mellan det onda och goda. Även om det goda är större nu, mycket större. Missförstå mig inte nu, jag är jätte glad för det. Jag älskar att inte börja gråta på ett cafe för att jag inte kunnat välja 'rätt' grej och vi har fått gått hem och i bästa fall kunnat köpt lite olika på Ica. Och jag saknar absolut inte sättet som jag var så destruktiv på förut. Jag är stolt att det har tagit slut. Och endast jag själv har ju fixat det, helt otroligt. Jag som inte ens ville börja gymnasiet. Jag som satt och skrev brev, planerade blommor och musik. Men ibland saknar jag den jag var, inte alla destruktiva sätt och alla extrema tankar jag hade. För jag har fortfarande inte lärt mig hantera saker än, har lång bit kvar även om jag redan kommit en bra bit på vägen. Men jag behöver jobba på mina tvångstankar, mina ångestattacker och mitt sätt att hantera känslor och faktiskt låta mig själv vara ledsen och kunna visa det. Inte skämmas och vara rädd för det. Ibland vill jag inte förlora det svåra, för jag var så under en så lång tid. Det blev en del av mig. En identitet. Jag har försökt skaffa mig intressen och andra saker som man kan förknippa med mig, främst för att jag själv ska kunna se mig själv utan det onda. Jag känner mig behövd och värd någonting när en man på praktiken som aldrig tar i hand med någon helt plötsligt gjorde det med mig. En man som bara är arg, plötsligt berättar för mig att han längtar till våren. Jag känner mig värd saker då. Och jag älskar den känslan, har precis börjat ta del av den. Jag kan se saker på ett annat sätt än förut, kan sätta mig ner och vänta ut en panikattack istället för att dunka huvudet i golvet. Jag är stolt över mig själv. Men ibland saknar jag bara det gamla.
- sex dagar innan jag blev inlagd. På väg till dammen för att dricka vin med Cassandra.
