ceciliaahanssons

Pratade precis med pappa, vi ska ses på fredag. Längtar så sjukt mycket. Vad han än gjort, vad han än gör så kommer jag alltid älska honom. Han kommer alltid vara min hjälte. Han är och kommer alltid vara
en av dom människorna jag ser upp till mest. Inte bara för att han är min pappa, utan för allt han lärt mig.
Han har lärt mig att ta vara på livet, att jag kan om jag vill, att jag är stark och klarar mig. Oavsett hur jobbigt det är. Han har alltid låtit mig vara arg om jag velat det och alltid på något sätt förstått när jag gråtit.

Han har lärt mig laga mat, borra och spika, cykla och att läsa. Överraskat mig med presenter, haft
ofödelsedagar, skickat små mms med hjärtan där det står "älskar dig". Börjar med att säga "Hej min gullunge" i telefon. Alltid sagt att han älskar mig i slutet av varje samtal, även om jag varit hård och aldrig sagt det tillbaka.
Jag kan inte det där med känslor, håller dom för mig själv. Och jag antar att vi är lika på det sättet.

Vi byggde slott av våningssängen, tog en promenad varje söndag, lyssnade på hög musik i bilen, åkte på skansen varje sommar. Och varenda gång var det alltid lika kul. För jag var med min pappa.
Jag har varit så jävla arg på honom, velat skrika, slåss och sparkas. Han vet varför och det har aldrig varit något problem för honom att jag känt så. Jag har fått känna och säga det.

Jag fick frukosten serverad till morgonprogrammen på tv3 och han byggde snögubbar och snölyktor utan vantar för att jag glömt mina hos mamma och jag fick ha hans.
Dom små grejerna, det är dom som räknas.
Jag önskar att han läste det här, vet att han skulle bli glad. Lycklig till och med.
Jag älskar dig pappa.