Fråga
Datum: 2011-07-19 Tid: 22:34:48
Jag fick frågan för ett tag sen hur mina närmaste reagerade då jag blev inlagd på sjukhus pga djup depression.
Jag vet inte. Ärligt talat vet jag inte. Jag vet bara att när jag varit som värst så har jag haft utbrott, som gått över mest på min mamma. Kastat saker, skrikit dom hemskaste sakerna jag aldrig skulle göra annars och varit helt galen. Faktiskt så skulle jag säga galen. Det är det ordet som beskriver mig när jag får sånna utbrott och efteråt är det som att något runnit av mig. Ångesten, oron, vad det nu kan vara.
En skön känsla som sedan övergår till skuld och skam.
Jag har sagt saker jag inte menat och jag har jätte svårt att säga förlåt till just mamma.
Något som också påverkat, ialla fall vissa kompisar är att jag inte orkat göra saker. Sovit bort dagarna och det mesta jag gjorde var att vara negativ. Hur mycket jag än försökte vara glad och rolig med dom så gick det inte.
Men vad mina anhöriga tänkte när jag hamnade på avdelningen vet jag inte. Det får personen fråga min mamma, någon av mina vänner. För jag kan inte svara på den frågan.
Jag vet att dom som känner mig riktigt bra har förståelse för mig när jag mår dåligt. Menar inte att det jag säger och gör då är rätt, men jag har svårt att kontrollera mig själv och då blir det fel ibland.
Jag har svårt att acceptera att jag äter medicin och som det känns just nu så kommer jag göra det länge.
Jag har också jätte svårt att acceptera att mitt liv är ganska svårt ibland, ganska ofta.
Och väldigt väldigt ofta så känns det som att jag alltid kommer ha perioder av depressioner och
jobbiga impulser.
Men hur det än blir så kommer jag överleva.
Ingen har väl dött av en panikattack, det är vad 'dom' säger.
Jag har haft det så många år nu att jag börjat lära mig stå emot, låta stormen gå över.
En sak jag är stolt över är att jag inte skäms, jag är jag. Med eller utan mediciner så är jag jag.
Men mina svårigheter gör att jag är den jag är och mina bra sidor gör att jag är den jag är.
Och ibland känns det så jävla bra, för ingen är ju som mig.
Finns bara en Cecilia Hansson.
Jag vet inte. Ärligt talat vet jag inte. Jag vet bara att när jag varit som värst så har jag haft utbrott, som gått över mest på min mamma. Kastat saker, skrikit dom hemskaste sakerna jag aldrig skulle göra annars och varit helt galen. Faktiskt så skulle jag säga galen. Det är det ordet som beskriver mig när jag får sånna utbrott och efteråt är det som att något runnit av mig. Ångesten, oron, vad det nu kan vara.
En skön känsla som sedan övergår till skuld och skam.
Jag har sagt saker jag inte menat och jag har jätte svårt att säga förlåt till just mamma.
Något som också påverkat, ialla fall vissa kompisar är att jag inte orkat göra saker. Sovit bort dagarna och det mesta jag gjorde var att vara negativ. Hur mycket jag än försökte vara glad och rolig med dom så gick det inte.
Men vad mina anhöriga tänkte när jag hamnade på avdelningen vet jag inte. Det får personen fråga min mamma, någon av mina vänner. För jag kan inte svara på den frågan.
Jag vet att dom som känner mig riktigt bra har förståelse för mig när jag mår dåligt. Menar inte att det jag säger och gör då är rätt, men jag har svårt att kontrollera mig själv och då blir det fel ibland.
Jag har svårt att acceptera att jag äter medicin och som det känns just nu så kommer jag göra det länge.
Jag har också jätte svårt att acceptera att mitt liv är ganska svårt ibland, ganska ofta.
Och väldigt väldigt ofta så känns det som att jag alltid kommer ha perioder av depressioner och
jobbiga impulser.
Men hur det än blir så kommer jag överleva.
Ingen har väl dött av en panikattack, det är vad 'dom' säger.
Jag har haft det så många år nu att jag börjat lära mig stå emot, låta stormen gå över.
En sak jag är stolt över är att jag inte skäms, jag är jag. Med eller utan mediciner så är jag jag.
Men mina svårigheter gör att jag är den jag är och mina bra sidor gör att jag är den jag är.
Och ibland känns det så jävla bra, för ingen är ju som mig.
Finns bara en Cecilia Hansson.
Kommentarer
Trackback
