ceciliaahanssons

På mils avstånd kunde man höra hennes hjärta brista och skriket som kom ända
ifrån hennes nu mera sönder rökta lungor ekade bland molnen.
Hon förlorade sinnet och vettet. Hämta mig nu, jag faller och det finns
ingen säker väg upp. Springandes,skrikandes och sedan ner på marken för
att ta sista andetaget. Höll hon på att bli galen eller var det bara
hjärtat som gjorde så förbannat ont. Som om någon tagit en kniv och dragit
den ut och in , fram och tillbaka genom det. Hon såg sitt liv som en film,
svart vitt och allt där emellan. Ser på alla misstagen hon gjort, glömmer bort det vackra
hon gett. Du glömde bort hur vacker han tycker ditt ansikte är när solen fångar ditt leende.
Han kommer aldrig glömma, aldrig sluta älska dig .